"När hoppet lämnar människan är också livet slut", sade hon en kväll när hon stängt av ljudet från Doobidoo och Lasse Kronérs stämma inte längre ljöd genom rummet. Inte för att det var någon särskild akustik där hemma. Vi hade ganska mycket tyg i vardagsrummet där även TV:n stod. Flera dukar på borden och till och med en gubbaväv hängde på väggen. Jag kommer inte ihåg mönstret. Kanske var det något juligt. Den hängde säkert uppe året om.
Hon hade under en tid varit lite nedstämd. Det var inte det att hon inte skrattade. Det gjorde hon. Ja, hon skrattade. Definitivt. Men det var något inuti henne. Kanske ett minne som liksom levde upp igen. En plats som hon besökt men som nu var borta. En människa hon träffat, men som nu bodde långt, långt iväg.
"Jag tror att sköldpaddor hoppas mycket", tillade hon. "I alla fall sådana som lever i havet".
Jag vill inte säga att hon var dum. Kanske var hon för smart? Kanske tänkte mycket och kunde inte riktigt sortera tankarna? Kanske ville hon inte? Kanske fanns det ett minne som inte tillät henne att sortera?
Hon hade under en tid varit lite nedstämd. Det var inte det att hon inte skrattade. Det gjorde hon. Ja, hon skrattade. Definitivt. Men det var något inuti henne. Kanske ett minne som liksom levde upp igen. En plats som hon besökt men som nu var borta. En människa hon träffat, men som nu bodde långt, långt iväg.
"Jag tror att sköldpaddor hoppas mycket", tillade hon. "I alla fall sådana som lever i havet".
Jag vill inte säga att hon var dum. Kanske var hon för smart? Kanske tänkte mycket och kunde inte riktigt sortera tankarna? Kanske ville hon inte? Kanske fanns det ett minne som inte tillät henne att sortera?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar