Anledning:
Under min tid som ordförande i väggaskolans elevrådsstyrelse har vi jobbat med att få organisationen "Ungdom mot rasism" till skolan. Som en del i det kommande skolvalet (och det riktiga valet).
Vi har även haft politiska debatter, där alla partier som sitter i Karlshamns kommunfullmäktige kom och debatterade. Även SD och KPMLR.
Ärligt talat blir jag förvånad att man i dessa dagar kan kalla sig för Kommunist. Efter allt som kommunismen har orsakat världen.
Jag gick därför in på deras hemsida och läste lite. Under fliken "Våra viktigaste frågor" är den första punkten: "För demokrati - mot marknadsdiktatur"
Jag ställer mig frågan: Sen när blev marknadsekonomi förknippat med diktatur? Hur många av de länder som har marknadsekonomi är diktaturer? Jag är ganska säker på att en majoritet är länder med (en) demokratisk(t) framröstad(e) ledare.
Det står inte vilken sorts ekonomi de vill ha, men jag antar att det är planekonomi de anser vara den bästa. Och om det är så, när blev det demokratiskt att låta staten bestämma vad som ska tillverkas och säljas?
De förklarar längre ner på sidan hur demokratiskt lagda de är:
"Vi är för obegränsad åsikts-, yttrande-, tryck-, press-, strejk-, mötes-, demonstrations-, religions- och föreningsrätt."När en osäker student sitter på ett internetcafé i Lund och läser om kommunism och sedan disskuterar det med likasinnade vänner känns det ju otroligt bra. Men är det sant?
Vad jag vet så censurerade Stalin lite grann i 1940-talets sovjet. Och jag har för mig att man inte riktigt fick tycka som man ville heller. Eller tro på vad man ville. Eller starta vilka föreningar man ville. Eller trycka vilka tidsskrifter som man ville.
Men om man likriktar ett folk så att alla tycker som staten, så stämmer ju detta. Då vill ju alla tycka som staten. Och då vill ju alla tro att Stalin är den ofelbare ledaren. Och du vill ju alla starta små "Stalin-föreningar". Och då vill ju alla trycka kommunistisk propaganda i sina Gutenbergs-liknande tryckpressar i källaren.
Kommunisten Sven Wollter skriver i en krönika på hemsidan:
Men framför allt är jag kommunist av känslomässiga skäl. Jag känner det i magen, i huden. Jag blir spyfärdig när jag upplever lögnerna och sveken från dem som tycks ha gjort till livsuppgift att framför allt annat bevara sin egen makt, sin egen plats i toppen. Men samtidigt tycker jag oändligt synd om dem när jag känner de iskalla vindarna mot min hud, när de strömmar mot mig från bonusmogulernas lufttunna salar, bombar-barbarernas uniformsstinna tempel, från alla dessa skojare och brottslingar som styr världens öden.Jag kan hålla med honom till viss del. Vi blir väl alla spyfärdiga när vi hör att volvochefen Leif Johansson får 12,3 miljoner i grundlön samma år som Volvo gick förlust med 14,7 miljarder. Och att han får ca en miljon i bonus samma år. Och 600 000 kronor i bil- och bostadsförmån samt pensionspremier på 4,9 miljoner kronor.
Om man läser om detta i tidningen och sedan läser om ett parti som är emot detta, blir man då inte sugen på att gå med? Kanske. Men är det sant?
Vad tror ni?
Men varför chansa på ett parti med så brokigt förflutet när man kan rösta på ett parti som Kristdemokraterna, som faktiskt gjort något? Kristdemokraten och finansmarknadsministern Mats Odell krävde i år ett stopp för bonusar i rörlig lön i bolag som är statligt ägda.
Det är ju alltid något.