Dikterier

Nu är det såhär, va. Jag är klar med en hemsida.

CityHygienisten i Kristianstad

Dessutom har jag skrivit en dikt till de canticum-medlemmar som är bjudna till ett partaj för mig och Markus.
såhär blev det:

Ursäkta att vi återigen er stör,
kära medlemmar i vår Canticum-kör.
Vi måste tyvärr en sak berätta
och vi är väldigt ledsna för detta.
Ty festen vi planerat,
har tyvärr raserat(s)    

Folk är upptagna, saker händer
full är ofta våran kalender.
Den sociala acceptansen
har vi funderat på
men vi tog denna chansen
så att vi kan få ett partaj ändå

Den trettionde april alltså en vecka och en dag innan
kom ihåg datumet, fäst det på näthinnan.
Ni är välkomna då istället
till Kulla missionshus och bondesamhället.
Strunta i brats och att steka
vi kan ha skoj ändå, genom att leka!

Alltså, mina vänner; 18.00 på fredagen.
Vi hoppas kvällen ska bli storslagen.
Välkomna till Blekinges beteshagar
för att fira Christian och Markus födelsedagar!

Diffust.

Man hade ju hoppats på lite bättre,

var den enda kommentarer jag hade hört honom säga. Han hade inte funnits i mitt liv tidigare, utan detta var första gången jag träffade honom. Jag hade precis visat mitt betyg för henne, och hon satt fortfarande med det i händerna när han rusade in. Han knackade inte. Han ville veta vad det var hon tittade på så han tog det från henne. Jag vet inte om hon försökte hindra honom. Det var lite diffust, men dock en påtaglig känsla mellan dem. De fick sagt mycket under de sekunder han öppnade dörren och gick mot henne. Jag vet inte vad som sades, jag talade inte deras språk...

Lenslouse.

Martin glassar.

Mobiler

För skojs skull plockade jag fram alla mobiltelefoner vi har i huset. 

iPhone

Sony Ericsson P1i

Sony Ericsson S500i

Sony Ericsson T290i

Sony Ericsson T650i

Sony Ericsson K610i

Sony Ericsson K500i

Sony Ericsson W760i

Samsung E1120

och en amerikansk LG

Päronen failar

När man ställer ut ett par limegröna foppatofflor med hål i och lägger nyckeln däri, försvinner själva poängen med att gömma den.

Medvetenheten

Hon använde ofta det språket. Hon pratade om "moder jord", och "själsfrände havet". Det var det tänket som höll på att ta livet av henne. 

Vi var rädda den natten. Jag kom ihåg hur jag och min bror satt i väntrummet och kikade i en gammal "Buffé"-tidning. Den var två år gammal redan då. Jag läste om en ny dessert-rätt som innehöll kruskakli. Trots detta skulle den vara god, sades det. Jag tänkte att om hon överlevde skulle jag göra sådant till henne. Jag sparade listan i mitt minne. 

Hon hade vandrat i skogen. Hon tyckte om det, men jag gjorde inte det. 

Senare berättade hon att hon hade mött en björn med två ungar. Hon sade till mig:

- Jag skulle bara klappa dem!

När de sen anföll henne, hade hon sagt:

- Broder, björn! Vi tillhör båda Moder Jord! Låt oss slippa denna konfrontation i detta element som vi båda tillhör! 

"Jag visste inte vad jag skulle tänka" tänkte jag när jag knaprade i mig kruskaklidesserten.

  

Medvetenheten

Hon gick från bordet lite före oss andra nästan vid varje frukost. Vi alla åt yoghurt, så 1-liters paketen brukade ta slut. Hon vek ut paketen och fick ut de sista 5% yoghurt som fanns kvar.

Hon brukade alltid stappla bort till diskbänken. Hon var inte gammal eller så, men det var väl det att hon hade en dålig madrass att sova på.
- Man måste skölja paketen så att den blir ren, sa hon nästan varje gång. Vi hade ju hört det många gånger, så vi registrerade inte alltid när hon sa det.

Medvetenheten

- Det var många som var villiga att hjälpa till, sa hon och lutade sig framåt. Kanske för att vi skulle lyssna bättre, kanske för att hon skulle rätta till ryggen.

Hon hade samtidigt som hon tuggade på det hembakade brödet med dinkelmjöl med inlevelse berättat om hur man i forna Egypten byggde pyramider.
- De var miljömedvetna! De använde handkraft istället för maskiner.

Hon var den enda som sade oss sanningen. Under hela vår uppväxt har man hört många som försökt prata bort forna tiders miljömedvetenhet. Saker som "De hade inte den utrustningen" och liknande citat har man ju hört.
Men hon visste hur det låg till. Jag tackade henne aldrig för det.

- Fast en sak har jag funderat på. Kejsar Nero. Han brände ju upp Rom. Det är väldigt många farliga ämnen som frigörs när man bränner upp saker.

Sen brukade hon alltid försöka hitta på en anledning. "Det var en kall vinter, så de behövde värme" eller "Nero hade säkert dåliga meteorologer och vetenskapsmän"

Jag förstod aldrig varför hon skulle komma på en anledning. Alla gör ju misstag. Vi vet ju vad som är sant.

Den där dagen i Huddinge.

-Nu måste ni äta potatisen, sa hon. Lite irriterat, men en ödmjukhet och omsorg gömde sig i rösten. Hon hade inte skalat dem idag. Potatisen alltså. Hon hade sagt att: "Förr i tiden gjorde man såhär. Man hade inte råd att skala dem. Och så var det för att man ville vara nyttig"
Jag vet inte om jag trodde henne. Hon brukade säga att man ska försöka undvika bilen. Den "förstör miljön" sa hon. Jag kom ihåg att hon brukade ta upp det när vi satt hemma vid köksbordet och var klara med kvällsvarden.
- Hör ni, jag är så glada över att ni vill ta vara på miljön. Förr i tiden tog man knappt aldrig bilen. Antingen gick man, eller tog man bussen eller hästen. Alla hade i princip hästar.

Ungefär då brukade hon luta sig bakåt i stolen, och titta upp på klockan. Hon satt alltid på den platsen, så klockan var perfekt att fästa blicken på när man liksom drömde sig tillbaka.

-Det var på den tiden man bodde på landet. Jag önskar vi kunde göra det. Leva ekologiskt, och ta vara på naturen.

Jag antar att det hela tiden var hennes mål. Att kunna flytta till landet. Hon gjorde aldrig det. Vet inte varför. Kanske var det hennes minnen av min far som höll henne borta från landet.
En gång tog hon med sig oss ut på en tur till landet. Vi hann bara till Huddinge, sen sa hon: "Ni vet att jag inte tycker om att köra där jag inte känner igen mig"
Både jag och min bror förstod att det inte var anledningen. Hon hade en korg med smörgåsar med till oss. Samma korg som hon använde den där gången för flera år sen. Vi stannade till vid Sjödalsvägen. Det finns en ganska stor gräsmatta där. Det är klart, smörgåsarna var ju goda, men...

Arbete

Far och bror jobbar på.

Efter helgens kalas

En något melankolisk känsla smyger sig på mig. Jag vet att den finns där men uppfattar inte hur nära. Jag gömmer mig bakom sköldar uppbyggda av framtida händelser. När jag blir påmind om de praktiska problemen kring de kommande evenemangen faller skölden. Jag står där. Ensam, men med fantastiska minnen nedpackade i bagaget. Jag öppnar och börjar inse var melankolin befinner sig. Först är det minnena som jag blir uppmärksammad på. Fantastiska vänner,
Roliga och intressanta kvällar, spännande människor. Det dröjer inte länge förän melankolin uppenbarar sig. Jag vill sluta tänka, stänga mitt bagage, men mina minnen hindrar mig. Melankolin övervinns. Minnena är kvar, framtiden är kvar.

Politikens hemligheter

Ibland uppstår en situation som jag inte känner mig bekväm i. Om det är en tvist med Linnea, till exempel, så kanske jag säger till henne, och markerar på så sätt att hon gjort fel. Andra bra sätt har vi fått demonstrerade för oss nu i veckan när Turkiet visar hur man gör på högre nivå.

Turkiet tycker inte att Sverige har handlat rätt. Vad gör de åt det? Skriver de ett officiellt brev? Går de till pressen? Nej, de tar till det tunga artilleriet.

Av de tusentals turkar som befinner sig i Sverige, tvingar de en av dem att åka hem. "Nej, nu får du inte vara där längre", hade de kanske sagt om de pratat svenska. De markerar väldigt starkt att "nej, nu har det gått för långt, vi tar hem en av våra turkar" (eller "landsmän" som jag gissar de hade sagt)

Alla i Sverige märker att något är fel och börjar må dåligt tills de med förtvivlan i hjärtat utropar: "Vad? Har turken åkt hem?!" och där börjar man fundera på varför. "Har vi gjort nåt fel?" undrar säkert många, och i de banorna går tankarna. Till slut kommer någon på vad det är och en smidigare process har sällan skådats.

Sätter man lite perspektiv på sammanhanget märker man ju att man kanske istället skulle berättat för Sverige vad som var fel från början. Då hade kanske turken fått stanna.

Chaffisar

Martin, 13, har en busschaffuör som visar film i bussen. Fräsiga filmer som "nalle puh" och "Alice i underlandet". Vår käre nalle sjunger bina till sömns, och alice hamnar på vardagskalas.
Det bra att de små barnen får lära sig etik och moral genom filmerna.





När jag gick i 3:an, kikade vi också på film. Jag tog med "Titanic" till bussen, och Bengt visade den gärna. Robin tog med "terminator 3" och så kikade vi på den. Vi fick lära oss att om ens flickvän stack, ska vi skicka vår bekänt att spionera, och om det går för långt, även ta till vapen. Om man hamnar i en stressad situation, ta fran en stråkorkester som kan spela lite sorgliga sånger. Tillhör du överklassen, lås gärna in de som är mindre värda för att rädda ditt eget skinn.

Använd våld för att lösa problem.




Och nu sitter jag där. Maktgalen på ordförandeposition. Undrar ni hur jag kom dit?

Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord...

Tänkte bara glädja nej-sidan som vann röstningen genom att meddela att jag klippt mig.

Andra saker jag ägnat dagen till är möte på rådhuset, käk på siesta, fika på briggen, och lite trädfällning ovanför gaatlin. (läses på blekingska)

Förövrigt anser jag att kartago bör förstöras, och att Jesus hör bön.

Ändringar

Lite annorlunda blogg nu. Blogger tillåter inte ftp-publicering längre, så bloggen ligger på adressen: http://christian-cjgraphics.blogspot.com/ men man omdirigeras från min adress, så fortsätt använda den, mina vänner. Lite ny design, lite mer fjant.

Dagen före idag.

07.09 åkte jag hemifrån igår. 16.25 hoppade jag lättad ut ur bussen på den eminenta busshållsplatsen 'Öjamåla vsk'.

Man kan lätt uppfatta det som om jag hade haft en ansträngande dag som hårt pluggande student, men ack vad ögat kan lura.

Mellan 8.00 och 9.00 hade jag historia. Jag hade satt mig i de hårda trästolarna på skolan och beslutsamt, men med en gnutta trötthet som visade sig i de uppenbara, men dock diskreta gäspningarna, slagit upp historiaboken, på de sidorna som handlade om det första av de två krig som drabbat i princip hela världen.

Efter det var det dags för stormöte. Jag vill inte säga att jag gjorde ett bra jobb, men om jag lägger fram det såhär: Rektorn var där, och han tyckte det gick bra.

Efter mötet gick jag en runda i vårvädret. Dagen innan igår, tappade jag av misstag mitt iPhonefodral på Färghuset, och spatserade nu för att hämta den förlorade dyrgripen. Den varma vårsolen lyste i nacken, och man kunde höra några sömniga fåglar stämma upp till en nyvaken vårsång.

13.00 började ett möte med rektorer, fackrepresentanter, lärar- och elevrepresentanter, där jag var den nyss nämnda elevrepresentanten.

Det togs upp lokalbrist, och det pratades om en lösning. Det var en akut lösning, för det skulle vara klart redan i höst. I de sammanhangen är en akut lösning något som åtgärdas inom 5 månader.
Man har olika referensramar.

När jag på eftermiddagen steg ur bussen var det en uttråkad men rastlös Christian som begav sig hemåt längs den om sommaren dammiga grusvägen.

BLT

Danmark och Sverige ska bestämma något tillsammans. Man är inte riktigt överens om projektet som ska genomföras. När de båda länderna sätter ihop en sammarbetsgrupp, så väljer man ut lika många personer från respektive land. 50/50. Det blir rättvist så.

Om man ska bilda lag och utföra en tävling har man lika många i alla lagen. Det blir rättvist så.

Överallt i världen tänker man så. Nej, inte riktigt, förresten. Det finns en liten minoritet i Sverige som inte gör det. BLT 8/3 -10

Jag får inte ekvationen att gå ihop.

Varför är det jämställt när kvinnor är i toppen? Varför är det jämställt när kvinnor är i en majoritet? Är det deras tur att bestämma över männen?
Är det svartas tur att piska vita, och åka till Europa och Amerika för att ta slavar?

Jag är för jämställdhet. Riktig jämställdhet. Inte hitler-fasoner
Tacka vet jag KDU:s kampanj "We can do it! - utan kvotering"

Med körkort som mål och lärare som hinder

Jag kämpar förtvivlat med att göra klart alla kurser som måste vara betygsatta innan man får sitt B-kort.

På alla övriga program betyder "kämpa" att man arbetar hårt med en uppgift, man pluggar och man spenderar mycket av sin tid med att inte bara få godkänt, utan också få ett högre betyg än så.

Man säger till sin mentor att man vill bli klar så fort som möjligt, och meddelar att man satsar på ett visst betyg. När detta är klart får man uppgifter som man ska klara av.

På fordonsprogrammet betyder "kämpa" att man hela tiden måste vara på sin lärare och fråga vad man ska göra nu, fråga vad man har kvar, och påpeka att man gärna jobbar med lite högre tempo. Nu är jag i det läget där det känns lite dumt och förläget att gå till min mentor och fråga vad jag ska göra nu.

Hur många brukar känna så? Jag är dessutom inte riktigt den som brukar vara förlägen eller känna mig dum.

Mov(ie)s

Far och Martin åkte spark på skaren. Sist jag gjorde det var jag lika liten som Martin. Om inte ännu mindre. Går det?

Tidigare idag tillbringade jag min tid hos Maria. Vi red. Det skojigaste denna veckan! Lägg märke till mina skådespelartalanger och Marias regissörsfärdigheter.

Jag kommer förutom en Oscar, även få huvudrollen i en Westernfilm som James Cameron och Maria Axelsson kommer att regissera.

Jag ska sitta rak i ryggen, slå en nonchalant blick på någon rik markägares vackra dotter, och sedan rida ut på prärien mot en storslagen solnedgång i hopp om att i framtiden kunna återvända.

Hur som helst ser vi här resultatet på flera sekunders filmade tidigare idag:

(Tänk på hur känslan är som jag beskriver i detta inlägget)

När jag kom till stationen igår kväll tänkte jag: Nu måste jag köpa en biljett. När jag skulle göra det hade jag inga pengar på kortet.

Busig som är var gick jag på tåget i alla fall. När sedan konduktören kom såg jag till min stora glädje att det var den konduktören som jag lärt känna under mina resor med Öresundståget. Vi utbytte hälsningsfraser och checkade så det var bra med varandra, och så sa jag som det var att jag inte hade någon biljett. Jag frågade om han kunde ta kort, men det gick ej. Jag föreslog inbetalningskort, och då sade han: Ja, jag återkommer.

Glad i hågen satte jag mig tillrätta och SMS:ade lite med Malin, Clara och Annie.

Tåget dunkade vidare och stationerna flög förbi. Jag satt bekvämt tillbakalutad och funderade på min framtid. En kvinna mitt emot mig rättade till sin scarf. Jag tyckte den var ful. Som tur var skulle jag aldrig se henne någon mer gång i mitt liv. Trodde jag.

Hmm. Just det. Jag skriver inte på en roman, jag bloggar. Förlåt.

Hur som helst, tåget stannade i Mörrum och jag hoppade av, aningens fundersam på min gratis-resa. När jag gick förbi de sista dörrarna stod han där. Han log.

Jag kunde inte annat än le tillbaka och säga: Du får ha det jättebra!

Han svarade: Detsamma.

Jag sa: Tack så jättemycket.

Han log om möjligt ännu bredare. De vita tänderna reflekterade månskenet och skapade en fantastisk kontrast till den mörka hyn.

Just det. Ingen roman.

Skylt-mångfald

Denna bilden i sig är kanske inte så spännande. Men hur tänker de när de när de sätter upp skylten?

Jag tänker såhär: om det är sommar så spelar det ingen roll.
Är det vinter så spelar det ingen roll, för om det är snö, så ser man om den är underhållen, och om den inte är underhållen så undviker man att gå på den. Är det inte snö, spelar det igen roll.

Det är under en speciell situation den kan behövas. Om man går in på stigen (som är max 20m) och det börjar snöa. Om man då skulle fastna i snön, så vet man att man kommer att få vara kvar där tills det töar.


Jag kan förövrigt berätta att jag sitter på tåget brevid en dansk. Jag tror han är det. Han har stort rött skägg, är rufsig i håret. Blårutig flanell-skjorta, och blå något för långa, lite uppkavlade jeans. Skorna är av och han har fötterna på sätet mittemot.
Måste vara en dansk.

Jag har sett honom en gång tidigare på detta tåget. Då läste han i en dansk tidning. Nu läser han en svensk.