Medvetenheten

En svag suck smög sig ut mellan hennes läppar. Svårmodig. Så skulle nog en del kalla henne. Jag vill inte säga att hon alltid var sådan, men det är klart att det var en egenskap hon hade. Det ska jag inte ljuga om.

Vid ett tillfälle sa hon: ”tavlor är som livet – inget att hänga i julgranen” det hade hon fått från en serieruta på Twitter. Vi andra skrattade åt den, men hon tog den på allvar.

”Tänk efter. Vad har jag uträttat i livet?”, brukade hon säga när den där serien kom på tal.

Det var så svårt att svara på den frågan. Hon var mycket förtegen. Jag hade fått olika indikationer på att hon levt ett ganska vilt liv i sin ungdom. Inte vilt på det sättet att hon druckit eller varit kriminell, men att hon liksom tog fler chanser då. Att hon levde livet.

”Alla var så nära, men jag var så långt borta”, tillade hon, innan hon gick till sängs. 

Medvetenheten

"När hoppet lämnar människan är också livet slut", sade hon en kväll när hon stängt av ljudet från Doobidoo och Lasse Kronérs stämma inte längre ljöd genom rummet. Inte för att det var någon särskild akustik där hemma. Vi hade ganska mycket tyg i vardagsrummet där även TV:n stod. Flera dukar på borden och till och med en gubbaväv hängde på väggen. Jag kommer inte ihåg mönstret. Kanske var det något juligt. Den hängde säkert uppe året om.

Hon hade under en tid varit lite nedstämd. Det var inte det att hon inte skrattade. Det gjorde hon. Ja, hon skrattade. Definitivt. Men det var något inuti henne. Kanske ett minne som liksom levde upp igen. En plats som hon besökt men som nu var borta. En människa hon träffat, men som nu bodde långt, långt iväg.

"Jag tror att sköldpaddor hoppas mycket", tillade hon. "I alla fall sådana som lever i havet".

Jag vill inte säga att hon var dum. Kanske var hon för smart? Kanske tänkte mycket och kunde inte riktigt sortera tankarna? Kanske ville hon inte? Kanske fanns det ett minne som inte tillät henne att sortera?