En något melankolisk känsla smyger sig på mig. Jag vet att den finns där men uppfattar inte hur nära. Jag gömmer mig bakom sköldar uppbyggda av framtida händelser. När jag blir påmind om de praktiska problemen kring de kommande evenemangen faller skölden. Jag står där. Ensam, men med fantastiska minnen nedpackade i bagaget. Jag öppnar och börjar inse var melankolin befinner sig. Först är det minnena som jag blir uppmärksammad på. Fantastiska vänner,
Roliga och intressanta kvällar, spännande människor. Det dröjer inte länge förän melankolin uppenbarar sig. Jag vill sluta tänka, stänga mitt bagage, men mina minnen hindrar mig. Melankolin övervinns. Minnena är kvar, framtiden är kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar