Total barnslig lycka.

Jag är bara 17 år och 6 månader (exakt, idag faktiskt). Trots det anser jag -utan att på något sätt framhäva mig själv- att jag varit med om ganska mycket. Men. När man efter ca 4 års uppehåll sätter sig på snowracern i den brantaste, längsta och bästa pulkabacken inom 3 mils radie släpper det.

Utbildning/Styrelsemöte i ett konferensrum på hotell St. Jörgen i Malmö. Man lägger fram förslag, redovisar för sitt ansvarsområde, och kommenterar de andras handlanden och förslag.

Sprider ut gödning med en Volvo BM 810 i trakterna kring Mörrum. Rattar traktorn, kollar så inga mistor bildas, fäller in och ut den 7 meter breda gödningsspridaren. Man försöker ha koll.

Höststädar och kör in redskap i vinterförrådet med en John Deere 8620 och ett 12 meter långt lastbilssläp. Kör Bobcat, lastar, lossar, tar i med hårdhandskarna.

Möte i något Missionshus. Det är söndag. Kostymen tas på, man lyssar till det som är det viktigaste i livet.

Cedarburg, Wisconsin. Jag diskuterar brottslighet och polisväsendet i USA/Sverige med Jack Lee.

Organisation av händelser bland vänner eller på läger.

Oavsett hur många tillställnigar eller event man är med på, så släpper man allt när man sätter sig på snowracern. Det begär efter spänning och total barnslig lycka är enormt och oundvikligt. Skippa all formalitet. Skippa längtan att debattera bättre veta mer och klä sig bättre än andra. Bara åk fort, farligt och snyggt.

Alla som trodde att de var för stora för att åka pulka kan dra något gammalt över sig.

Detta är en uppmaning. Åk pulka, och gör det nu.