Boktips

Har läst lite i Herman Lindqvists "På landet i Paris".
Där har jag fårr flera bekräftelser på mina tidigare skriverier om Svensken som en blygsam och osocial person.
Herman beskriver hur Svensken inte vill umgås med andra människor, utan ibland känner sig tvingad till att "Bjuda igen". Då bjuder Svensken in främmande hos sig. Det heter så trots att det kan vara en granne, eller en nära släkting.
På middagen sitter man och harklar sig, och lyssnar till gästernas parkering och ryggproblem.
Allting bekräftar den gamla sanningen om att somliga verkar aldrig må riktigt bra om de inte mår lite dåligt.
Det viktigaste i hembjudningar är maten. Man tackar för den mer än en gång, efter maten, efter bjudningen, och när man träffas igen som om det var därför man kom, för att få en bit mat gratis. Inte för att umgås. Man måste tacka för maten. Det andra är frivilligt. I och för sig så var det några generationer sen fattig-sverige försvann, men djupt inom oss finns känslan kvar att det är speciellt att bli bjuden på en bit mat. Det går trögt med själva umgänget. Men efter ett tag så verkar det flyta på. Gästerna verkar så intressanta, och riktigt roliga! Och kolla på henne, vilken mun! Alla rör sig mjukt och behagligt, och vi sitter i ett rum fyllt av glädje och värme. Så får alla känslan att detta var en lyckad afton. Men då grips man av separationsångest. Ingen vill gå hem. Man sjunker ner i soffor och fåtöljer och flaskorna tas in. Man somnar till slut, och minst en dag får strykas ur almanackan efteråt.
Man är arg på alla och lovar att det ska ta lång tid tills det bjuds igen. Aldrig mer vill man de de gästerna igen. De och deras glappande käftar. Och hennes mun! Hon kunde ju inte hålla tyst någon gång!