Den där dagen i Huddinge.

-Nu måste ni äta potatisen, sa hon. Lite irriterat, men en ödmjukhet och omsorg gömde sig i rösten. Hon hade inte skalat dem idag. Potatisen alltså. Hon hade sagt att: "Förr i tiden gjorde man såhär. Man hade inte råd att skala dem. Och så var det för att man ville vara nyttig"
Jag vet inte om jag trodde henne. Hon brukade säga att man ska försöka undvika bilen. Den "förstör miljön" sa hon. Jag kom ihåg att hon brukade ta upp det när vi satt hemma vid köksbordet och var klara med kvällsvarden.
- Hör ni, jag är så glada över att ni vill ta vara på miljön. Förr i tiden tog man knappt aldrig bilen. Antingen gick man, eller tog man bussen eller hästen. Alla hade i princip hästar.

Ungefär då brukade hon luta sig bakåt i stolen, och titta upp på klockan. Hon satt alltid på den platsen, så klockan var perfekt att fästa blicken på när man liksom drömde sig tillbaka.

-Det var på den tiden man bodde på landet. Jag önskar vi kunde göra det. Leva ekologiskt, och ta vara på naturen.

Jag antar att det hela tiden var hennes mål. Att kunna flytta till landet. Hon gjorde aldrig det. Vet inte varför. Kanske var det hennes minnen av min far som höll henne borta från landet.
En gång tog hon med sig oss ut på en tur till landet. Vi hann bara till Huddinge, sen sa hon: "Ni vet att jag inte tycker om att köra där jag inte känner igen mig"
Både jag och min bror förstod att det inte var anledningen. Hon hade en korg med smörgåsar med till oss. Samma korg som hon använde den där gången för flera år sen. Vi stannade till vid Sjödalsvägen. Det finns en ganska stor gräsmatta där. Det är klart, smörgåsarna var ju goda, men...